The InteractionAction Daily

Articles made by friends for friends.

27th May 2024

____________________________________________________________________________________________________________

Skriven av Johan Holm

Det där med att bli gammal är ju inte så kul. Ännu tråkigare var det förr i världen, när jag växte upp, på 1960-talet. Minns med ett visst mått av fasa de stora släktmiddagarna när någon i den månghövdade familjen Holm fyllde 50.

Jubilaren var kulmagad, lätt böjd och en outtalad sanning vid denna middag var att jubilaren nu liksom hade sin storhetstid bakom sig. Han eller hon hade valt sin karriär, jobbat, gift sig, skaffat och uppfostrat barn som nu var vuxna.

Det hölls tal.

Tal som handlade om jubilarens livsgärning. Något att se tillbaka på med stolthet (underförstått – från gungstolen). Vederbörande hade visserligen 15 år till pensionen, men där förväntades inget av avgörande vikt inträffa, det förstod jag redan som 10-åring.

Än värre var det när jubilaren gick i pension som 65-åring. Då hölls också tal, och innebörden av dem var väl, som jag minns det, att nu återstod det bara att i dödens väntrum mata änder till det oundvikliga slutet kom. 1965 var medellivslängden för män 71, så man behövde inte mata änder särskilt länge. Vi kan också räkna ut att eftersom det faktiskt fanns ganska många 80-åringar 1965, så var det ganska många gubbar som aldrig nådde fram till pensionsåldern. De stupade längs den lite tråkiga vägen mellan 50-årsfirandet och pensionsavtackningen.

Jag fyller mycket snart 64 och jag är inte särskilt sugen på vare sig pension eller att mata änderna. Men nu är också delvis andra tider. Medierna är fyllda av goda nyheter. 70 är det nya 50. Vi som är födda på 1950-talet, 60-talet och 70-talet lever hälsosammare än 50-plussare gjorde för 50 år sedan.

Det kortare liv som ansågs normalt för 60 år sedan berodde bland annat på en ganska extensiv rökning, att det var svårt att behandla alla sorters canser, att maten vi petade i oss var ganska ensidig, att övervikt och bukfetma var ett vanligt fenomen hos 50-åriga män. Och så berodde det förstås på bristen på träning. Vuxna tränade inte. Ingenting. Man hade ”gympa” i skolan, höll kanske på med tennis eller så några år som 20-plussare. Sedan kom barnen, rökningen, spriten och allvaret.

Idag är andra tider. Idag har många idrottare (löpare hockeyspelare m fl) hållit sig kvar i den absoluta världseliten till 40-årsdagen. Det går att hålla kroppen i form länge, bara man tränar och inte huvudsakligen lever på cigg, kaffe och pommes frites. Småbarnsåren kan vara lite tuffa. Tidsbristen gör att det är svårt att hinna med. Jag minns hur jag chockades på badhuset i Nyköping. Jag var där med mina barn och gick förbi en spegel, och där, tillsammans med mina barn, gick en plufsig gubbe. Skrämmande.

Men när barnen blir äldre studsar vi tillbaka, vi som är födda på 1960- och 70-talen. Vi börjar träna igen. Hårt. Vi kör Vasaloppet, Vätternrundan, vi tränar för Iron Man. Och många blir riktigt bra.

Själv tog jag upp mina gamla favvosysselsättningar; landsvägscykling, puckelpist, längdskidåkning. Och när jag som 50-åring ställde upp i mitt livs första Vasalopp (8 tim 12 min) insåg jag på allvar att jag var en del av en folkrörelse. Jag var en del av en ny generation män och kvinnor som inte åldrades som på 1960-talet.

Men det finns problem. Även om vi födda på 1960-talet inte påskyndar vårt eget åldrande, så kan vi inte heller bromsa det.

Eller vänta, jag tror att vi kan det. Ungdomens källa finns, typ.

Vi tar det från början.

På andra sidan 50 börjar kroppen sakta ge upp. Det är olika för olika individer. Men det är svårt att hitta någon 50-plussare som inte har något litet problem som stör träningen. Återkommande tennisarmbågar, benhinneinflamationer, känningar av ichias, knän som protesterar. Det går inte att träna som man gjorde för 30 år sedan. Man får ta det lite försiktigt. Det blir en del voltaren och läkarbesök nu och då. Och formen faller. Inte fort, utan sakta, sakta, men ändå obönhörligt.

Jag var 59 fyllda och kände definitivt av detta. Men så fick jag jobb i Kenya, på Svenska Skolan i Nairobi. Och där upptäckte jag något märkligt. Kroppen slutade protestera. Det gjorde inte ont någonstans alls längre. Så jag ökade träningsdosen. Försvann längre och längre in i Ngong Forest på sonens gamla MTB. Sen körde jag igång med styrketräning. Och därefter var det dags att ta upp tennisen igen. Jag la av på KLTK på hösten 1972. Det var 50 år sedan. Men nu greppade jag racketen igen. Och började träna.

Efter ett par år var jag uppe i över 2 timmars hård träning per dag. Inte så illa på andra sidan 60. Och inget gjorde ont. Tvärtom, jag blev snabbare och starkare och fick tillbaka en kondition som jag inte haft sedan tonåren. Väl hemma i Sverige slog jag alla mina gamla hastighetsrekord på cykel.

Så, vari består detta under och vilken är den ungdomens källa?

Jag har givetvis ingen som helst vetenskaplig förklaring. Jag är historiker, inte naturvetare. Men jag har en hypotes. En besökare på Nairobis Nationalmuseum (ett kul ställe som är en blandning av Konstakademin, Naturhistoriska riksmuséet, Historiska muséet och Skansen) inser snabbt att han befinner sig någonstans i närheten av Ground zero för den mänskliga rasens uppkomst. I samlingarna finns det gott om skelett och skallar från våra nära eller avlägsna förfäder. För det var ju här, i Östafrika, som den mänskliga rasens vagga stod. Och det var här som naturen testade alla våra förfäder och deras överlevnadsförmåga.

Det betyder också att den mänskliga kroppen är skapad för just de omständigheter som råder här. Ständig svensk sommarvärme. Torrt klimat. Lagom mycket regn. Ett fantastiskt djur och växtliv. Alla dagar om året ungefär lika långa. När sedan våra förfäder drabbades av nyfikenhet (eller tillfällig sinnesförvirring) och bestämde sig för att kolonialisera resten av planeten, lämnade de den perfekta miljön för att söka sig till platser som vi som art inte alls var anpassade för. T ex Sverige, med sin långa mörka vinter och sitt fuktiga och kalla klimat. Och helt naturligt drabbas vi av allehanda krämpor på ålderns höst.Reser man däremot tillbaka till mänsklighetens vagga, äter vettigt, hoppar över allt för stora mängder sprit och lägger ner rökningen, så får man plötsligt förutsättningen att raka av en sissådär 30 år av kroppsligt åldrande. Men det man får är alltså förutsättningen att skaffa sig en ung och stark kropp. Den kommer inte gratis, inte ens här i mänsklighetens vagga. Vill man bli snabb och stark krävs hård träning. Det spelar givetvis också roll vilka förutsättningar man kommer med. Jag var ändå i så hyfsad form jag kunde bli när jag kom hit. Den som är helt otränad, överviktig och måste börja från början upplever förmodligen att underverket sker ytterst långsamt.

Men att bo på 1750 meters höjd, i Nairobi, ovanför ”The Great Rift Valley”, är, för den som är frisk  och anstränger sig, att dricka ur ungdomens källa… alldeles på riktigt.